backenshunddagis

För första gången är det inte roligt att skriva dagbok. Hela dagen har varit dämpad och lyckan har inte helhjärtat infunnit sej trots att solen varit stark.
Vår älskade Kim somnade bort igår. Det svåraste beslutet man kan ställas för är väl när det är dags för ens hund att få vila? Man vet det när man bestämmer sej för att skaffa en valp, och ändå när den dagen kommer är det så svårt...
Kim var vår morfar på dagis, en alltid glad, snäll och godmodig guldklimp. Han stod still och blundade, sakta viftandes på svansen när Astrid satte sina små tassar i ansiktet på honnom och fnufsade i öron och mungipor.
Han lät dom yngre busa även när dom busade över honnom, då behövde han hjälp för själv skulle han aldrig säga ifrån...
När vi varit i skogen kom han lufsandes en bit bakom för det fanns ju alltid nått litet tanigt träd som han ville stanna till och fälla med närmast besatthet!
Bara att han inte ska komma på morgonen glad och vänlig och sen lägga sej på hallgolvet känns enormt tomt.
I tisdags som var sista dan på dagis var det strålande sol, snön gnistrade och när Kim kom fram för lite gos på ängen sa jag till honnom att "vilken tur att just du fick uppleva denna vinter Kim, du som älskar snö", vi satt där och bara begrundade allt det vita vackra.
Jag hoppas att Yvonne och Patrik förstår hur glada vi är att ha fått dela deras fina hund ett tag, och att vi alla känner med er i sorgen efter en trogen vän.